Jag har läst några rock biografier nu och det får man väl möjligen säga att som böcker är dom väl inte förstklassiga men som intresserad läsare är dom alltid läsvärda.
The Dirt om Mötley Crew är bra även om man hade fått godbitarna återberättade minst fem gånger innan jag läste själva boken. Här var det Strauss igen och alla historier är berättade ur olika bandmedlemmars perspektiv vilket är bokens behållning.
Slash´s biografi är bara hans liv berättat rakt av men jag gillar ju både honom och Guns´n´Roses så den får godkänt.
AC/DC har jag läst en del böcker om men dom är aldrig officiella biografier utan sammanställningar av intervjuer så där kommer aldrig nåt nytt fram, men jag är ju lite förtjust i deras musik så dom får också godkänt.
Mansons bok är också mest hans historia rakt uppochner men till skillnad från de andra hade han ett budskap han ville få fram och en del åsikter som är värda att tas i beaktande och det gjorde boken intressant. Alla smaskiga detaljer känner jag att jag har blivit lite gammal för men utan dom hade det inte blivit mycket till försäljning förstås (eller läsning heller för den delen).
 |
| Har jag nåt i ögat? Eller vänta... Har jag nåt öga? |
Tacka mej för den läsningen, det var min bok från början :)
SvaraRaderaLäste precis ett inlägg (av en ålänning) som handlade om den boken
SvaraRadera"Det blir liksom för mycket, det finns ingen glädje, ingen bakomliggande aptit på livet, bara ett stort svart hål av skit.
/.../Jag kanske helt enkelt inte har psykisk styrka nog att läsa ut bokfanskapet, men jag slängde den i en papperskorg på Rosella efter halva, så om ni har lust kan ni ju hämta upp den där. Eller bara köpa ett eget ex och se om ni orkar läsa ut den utan att bli psykiskt utmattade. Som ett litet experiment sådär."
http://imsureashell.blogspot.com/2011/03/lordagen.html
själv vet jag ingentiiing om den
Jo jag håller väl i viss mån med bara det att jag inte tyckte att det var så farligt att jag inte kunde läsa vidare.
SvaraRadera