Hårda bud

Jag ägnade mig åt lide hederligt grovarbete idag och blev därmed så trött så jag omedelbart slocknade på soffan när jag kom hem. Nu blir det till att sitta uppe hela natten igen. Tidigare har mitt största problem med detta varit att Canal+ bara visar barnförbjudet på natten vilket inte är något att somna till, men idag är problemet att tv´n tänker dö och alla färger är en rödton. Högst besvärligt.

Så här hårt jobbar jag

Betong dag. Bra dag

Idag körde jag betong för första gången på väldigt länge och en rejäl dag blev det.

Upp 05:15 jag skippade frukost då jag skulle till Föglö och Skarven har ett kök som har stjärna i Guide Michelin.

06:00 är jag på jobb. Alla kranar har frusit fast och den för rengöring så viktiga formoljan vill inte vara med och leka.

Min första körning är tvärs över gatan. Min andra körning går till Eckerö, är nu svårt frukost sugen. Min tredje körning går till Föglö! Men vänta nu Skarven... Var är nu den igen?

14:00 på väg hem från Föglö. Har ätit en torr bulle och trip. Har hemlängtan.

Åker ut till Föglö igen. Högst tveksamt om min betong behövs där.

15:30 nån är synsk! Broformen havererar, all betong rinner ut i sjön, jag är plötsligt "In demand"!

18:00 Ser Federicera på väg av färja. Hon hälsar inte. Troligen ett statement.
19:15 Jag är klar för dagen och får en kopp kaffe av chefen som tack. Borde nog löneförhandla snart...

Bubble-boy

Jag tycker överlag inte om att ta mig utanför de (tämligen små) ramarna i min trygghetsbubbla. Det vill säga jag tycker inte om att göra saker jag inte gjort förut. Detta försvårar på många sätt att lära sig något nytt.

På senare tid har jag mer eller mindre blivit utslängd ur min lilla bubbla, framför allt när Ove rammade den med sin betongbil och bad mig kliva i. Sen igen när jag måste lära mig hur man manövrerar en ränna på en betongbil.

Nu förtiden är min trygghetsbubbla så stor att där får plats en betongbil.

I onsdags var det dags att kika ur bubblan igen. Det blev inte lika bryskt denna gång. Jag körde (ensam!!!) till Eskilstuna tur och retur), detta var andra gången jag kör i Sverige och första gången ensam. Allting gick dock över förväntan, mycket tack vare den lånade gpsen. En enastående uppfinning som verkligen kan hjälpa tillbaks en på rätt väg!

Nu finns då även utlands resor till utlandet i min lilla trygghetsbubbla, men nästa gång skall jag ta med en radio.

Man lär så länge man måst

Idag hade jag min första betongkörardag sen jag "lärt" mig köra ränna (alltså tja en ränna som fördelar betong typ). Turligt nog för mig (och kunderna) blev det bara en massa vanliga körningar till posten där en pumpbil stod och tog emot. Fram på eftermiddagen tyckte dock postbyggarna att det blev för enkelt så dom byggde helt enkelt in pumpbilen. En liten liten smal smal passage mellan betongfundament med backar som säkerligen var upp emot 90 grader skulle jag plötsligt backa upp för! Lyckligtvis lyste min skicklighet som en sol när jag skickligt klarade av alla hinder, jag skall dock skriva ett klagobrev till Scanias blinkers-montörer som monterat dessa alldeles för långt ut från bilen. Skäms!

Just som jag trodde jag klarat mig utan att behöva ränna ringde så en farbror som bodde bakom en smal infart med häckar och stora träd på var sida. Nåväl jag lyckades även där och fick muffins av chefen. Slutet gott allting gott!

En tudelad dag i tre akter

Den här dagen känns sannerligen som två olika, eller möjligen tre.

Först var det betongdelen. Som en ansvarskännande betongbilschaufför stiger man upp i svinottan utan knot för att gå på sitt pass (sen spiller man inte betong på allmän väg eller kör över alla dessa #¤@!!! vägsniglar och pedestrianer som tycker det är en god idé att kasta sig i vägen för 28 ton trucker), men det är inte lika viktigt) sen kör man betongbil så länge man har betong att leverera. I mitt fall bara till kl.9:30.

Man passar även på att göra skarpa analyser av sin omgivning.
Som till exempel: Det luktar sopor i Gottby. Varför?

Den andra delen bestod i att åka till Emmaus med Ia. En bra liten tur visa det sig när jag ändå hade tänkt lägga mitt surt förvärvade barnbidrag på ett par nya jeans och sådan fanns det fler stycken på Emmaus. Mycket billigare också!

Minus för att jag inte fick köpa en tuta titt Ossians leksaksmotorcykel och för den skabbiga tanten som skrämde mig.

Till sist var det Koff-Toppen på Steel FM som levereades med den skärpa och sekund precision som blivit mitt kännetecken. Trots att jag upplevde en liten liten kris någonstans mellan Veronica Maggio och Enrique Iglesias.