Så nära

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag äntligen fastnat för Spotify. Jag har haft det länge nog och skapat mig en tjusig liten spellista men inte lyssnat speciellt ofta. Förrän igår. Sen dess (igår alltså) har jag lyssnat oavbrutet och verkligen uppskattat det. Utom möjligen det faktum att Shuffel funktionen är lite tveksam (Maggio-Sator-Maggio-Sator-Hellsongs-Sator-Hellsongs-osv osv).

MEN! Nu visade det sig att gratis Spotify har en 10 timmars gräns som jag nu uppnåt. Denna månad står det vilket jag tvivlar på då det är 1:a december idag. Mitt Visakort är inte credit utan debit. Jag är nu musiklös.

Det blir till att rota bland cd och vinyl skivorna igen då.

En tudelad dag i tre akter

Den här dagen känns sannerligen som två olika, eller möjligen tre.

Först var det betongdelen. Som en ansvarskännande betongbilschaufför stiger man upp i svinottan utan knot för att gå på sitt pass (sen spiller man inte betong på allmän väg eller kör över alla dessa #¤@!!! vägsniglar och pedestrianer som tycker det är en god idé att kasta sig i vägen för 28 ton trucker), men det är inte lika viktigt) sen kör man betongbil så länge man har betong att leverera. I mitt fall bara till kl.9:30.

Man passar även på att göra skarpa analyser av sin omgivning.
Som till exempel: Det luktar sopor i Gottby. Varför?

Den andra delen bestod i att åka till Emmaus med Ia. En bra liten tur visa det sig när jag ändå hade tänkt lägga mitt surt förvärvade barnbidrag på ett par nya jeans och sådan fanns det fler stycken på Emmaus. Mycket billigare också!

Minus för att jag inte fick köpa en tuta titt Ossians leksaksmotorcykel och för den skabbiga tanten som skrämde mig.

Till sist var det Koff-Toppen på Steel FM som levereades med den skärpa och sekund precision som blivit mitt kännetecken. Trots att jag upplevde en liten liten kris någonstans mellan Veronica Maggio och Enrique Iglesias.