Sista dagen

Idag jobbade jag min sista dag på åpab. Den sista dagen hade jag egentligen redan jobbat men sedan hjälpte jag till med en Sottunga körning vilket blev den sista sista dagen och idag så åkte jag till Kökar för att instruera åpabs "nya jag" och där med blev detta den sista sista sista dagen och därmed den sista.

Kökar är normalt en lätt körning och inget fanns där som fick oss att tro något annat. Vår huvud uppgift var att lyfta på ett oljefat med kranen och jag tyckte detta var ett utmärkt tillfälle att lära Lill-Tim att köra kran.

Som vanligt på åpab har vi nya grejer så man vrider på strömbrytare a), släpper på nödstopp b) trycker in låsknapp c) samtidigt som man flyttar spak d) och e) en hundradels millimeter i rak sydlig riktning och så funkar allt fint.

Det var bara det att idag funkade det inte fint. Det första fatet gick rätt bra då vi bara behövde vänta i 2 tio minuters perioder medan kranen strejkade för att få på det. De andra två faten var betydligt krångligare. Först två tio minuters perioder för att få tag på fatet sedan två tiominutare för att få upp det i luften, två tio minutare för att få det över flaket och sedan... Ingenting!  Alla dessa perioder görs under ett högljutt tjutande från kranen PIIP-PIIP-PIIP låter den medan man står brevid.

Så! Här står vi då i obygdernas obygd PIIP-PIIP-PIIP med ett oljefat hängandes i luften PIIP-PIIP-PIIP och ett stödben väl nedkört i marken PIIP-PIIP-PIIP och kommer ingenstans PIIP-PIIP-PIIP!
Dom korta sekunder kranen fungerar vill den inte sänka bommen vilket sätter mig i en något bekymmersam situation.

Till slut lyckas vi få fatet på plats och stödbenet upp och vi kommer båda säkert i land på fasta åland- Det var nära ögat den här gången!

Kökar t/r

Idag har jag rest till Kökar. Det är långt borta. Ingen tupplur blev det på vägen dit, men väl lite delikatesser från kiosken på Gudingen. Jag åt både en tunnbrödsrulle med tonfiskröra och en slags kladdkaka med nåt lila ovanpå, båda två var goda men förmodligen inte dagsfärska då tunnbrödet sugit åt sig så mycket fukt att det klibbade fast i fingrarna och inte riktigt ville lossna. Jag valde trots detta att inte äta upp mina fingrar.

Själva jobbiten var det inte så mycket att säga om, vi ser en liten vårökning av skräp och på grund av flisning på allmän väg i trakten av Hembyggdsmuseét är allt på flaket begravt i flis.

På hemvägen fick jag dock sova men oturligt nog låg jag mitt i blåsten från ett friskluftsutblås och höll bara kroppstemperaturen uppe när färjan svängde så att solen lyste åt mitt håll. Det blev långa 2,5 timmar.

Som sista sak för dagen träffade jag Citas-Syster-Gunilla på båten och det var ju trevligt att ses i verkliga livet nån gång ibland.

Kökar tur & retur

Idag åkte jag till Kökar. Min (tydligen) vana trogen blir jag otroligt stressad av att ha för mycket tid på mig (dvs när jag slösat bort tiden jag trodde jag haft) och det blev så kallade fulla spjäll ner till Långnäs. Färjan hade inte ens kommit när jag anlände.

Då jag inte hann äta frukost såg jag fram emot en av de goda smörgåsarna från Alexandras Café på Gudingen. Alexandra (1 eller 2) hade däremot migrän och såg inte fram emot nånting och framför allt inte en öppen kiosk.
Jag åt således två fastlagsbullar från Kökars andelshandel till lunch flera timmar senare.

Medan jag väntade på färjan hem tuppade jag av i ca 15 minuter vilket innebar att min uppskattade två timmars tupplur på färjan uteblev.

Som en extra påminnelse om var jag jobbar så hade tankkortet gått ut när jag tankat bilen, det nya finns någonstans i företaget. Turligt nog ordnade det sig ändå.

En av platserna jag inte besökte

Här är en annan

Nästan inget Kökar

Idag har jag varit till Kökar. Då får man en liten sovmorgon. Man får sova till precis den tid man måste väcka Ia för att hon skall hinna i tid till jobbet efter att ha skjutsat ett barn till dagvård. Jag skötte mig ganska bra, Ia lite mindre.

När jag ändå skulle få nöjet att lämna Ossian på dagis i dagsljus, passade jag på att ta med det brännbara avfallet (det ni vanliga dödliga kallar soporna). Då klockan i bilen knappt slagit halv nio gjorde jag mig ingen större brådska, båten gick ju trots allt 9:15. När jag sedan kastade ett hastigt öga på min egen klocka och den visade 8:54 blev det betydligt mera brådska.
In med den lille gossen i barnomsorgens trygga famn, kasta sig in i bilen och slira i väg till Långnäs i fulla spjäll.

Jag hann tack och lov i tid, jag hade ju trots allt lovat pappa en israpport från färden.
Den lyder: Mycket is fram till Överö, delvis öppet vatten mellan Föglö och Sottunga, is från Sottunga till Kökarsfjärden, is från Finnö mot Husö till oändligheten och vidare.

-Oj! Det står något i skyn! -Säkert ett gott omen.