Oh lord...

Jo nämen såatt, jag lever.
Mot alla odds vill jag tillägga.

Ia, eller "Den finska spritsvampen" som hon är mera känd som, är lite sämre. Men till hennes försvar vill jag säga att hon drack en del vatten och jag tror inte hennes kropp klarar av det.

Nåväl. Skall man bara på en fest i året (det skall inte jag, men om jag bara skulle det) så är Kims födelsedagsfest alltid det bästa alternativet. Man börjar med en öl och att försöka reda ut hans släktförhållanden till alla gästerna och redan där känner man sig full kan jag säga.
Kasta in en dos galningar, vilket jag har en otäck känsla av att jag brukar räknas till i det sällskapet, och vips så har man helkväll från vilken man vaknar glad, med huvudvärk och yttepyttesmå blåmärken från närpesiska knytnävar på magen.

Och vad mer kan man egentligen begära från ett partaj?

En räddande fest

Nu kom det lite hastigt på det här med att skriva några rader. Jag skall nämligen på galej och har stassat upp mej i mina finaste manchester-byxor och min allra lenaste velourtröja.

Det var nämligen så här att Ia ville ut och svänga sina lurviga och jag sade inte bestämt nej så då hade jag alltså sagt ja. Sist vi var ut och dansade så dansade jag nykter på Kino och den hemska upplevelsen hemsöker mej ännu om nätterna. Som tur är ringde en gammal bekant och meddelade att han fyller år och gärna skulle se att jag tittade förbi på en drink. Att supa i grupp är jag betydligt bättre på än att dansa så han kom som en räddande ängel.

Om jag inte är död i morgon så återkommer jag med rapport.